Skräddare Larsson och Kensington- stenens runor

Är Kensingtonstenen äkta eller en förfalskning? Är tempelriddare, gotländska Benediktinermunkar, hemliga sällskap eller Columbus svärfar inblandade? Eller den heliga Graalen.

Finns svaret i Umeå?

Två papper med nedskrivna runor återfanns för några år sedan på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (Daum). Det verkade vara samma tecken som ristats på Kensingtonstenen, och arkivet i Umeå drogs in i den debatt som pågått sedan runstenen påträffades i Minnesota 1898. Plötsligt gick telefonen varm hos forskningsarkivarie Staffan Lundmark när forskare och journalister från olika delar av världen ville veta mer om fyndet.

När bonden Olof Ohman (Öhman), bördig från Forsa i Hälsingland, rensade sin mark i Minnesota från träd och stubbar inför plöjningen en vårdag 1898 upptäckte han en stor sten intrasslad i ett av trädens rotsystem. Öhmans tioårige son Edvard såg att det fanns märken på stenen, och trodde först att de var indianska tecken. Det visade sig vara runor. Intresset för stenen växte, och den ställdes ut på det lokala bankkontoret.

Runorna berättar om 8 göter och 22 norrmän som fann tio män dräpta, röda av blod, när de kom fram till platsen 1362. Är den äkta skulle det betyda att skandinaver rörde sig i denna trakt långt innan Columbus nådde Amerika.

Ohman rensade fram tecknen med en spik, och ritade sedan av dem. Avskrifter skickades till vetenskapsmän i Minneapolis. Men avskrifterna innehöll massor av fel, och experterna hade dessutom måttlig kunskap om runor. Framrensningen med hjälp av spik gjorde att ristningarna såg ut att vara nygjorda. Snart blev Ohman beskylld för förfalskning, och betraktades antingen som en lustigkurre eller en avancerad bedragare.

Olof Ohman tog hem stenen och lade den utanför ett uthus med ristningarna nedåt. Den fungerade som trappsteg, och det sägs att han brukade använda den för att räta ut spik.

Amatörforskaren Hjalmar Holand köpte stenen för några dollar 1907. Han turnerade med stenen och hävdade att skandinaver kunde ha nått långt in i Minnesota via flodsystemen från Hudson Bay eller Sant Lawrence-floden. Den expedition som kung Magnus Eriksson skickade till Grönland och eventuellt vidare till Vinland 1355 kan kanske kopplas till detta, menade Holand.

Idag finns Kensingtonstenen i Alexandria, Minnesota. Några mil därifrån ligger Ohlands gamla ägor. Bondgården är ett museum, och farmen har blivit park och kulturminne. På kullen där stenen hittades står en minnessten.

Stenen är fortfarande omdebatterad. De flesta lingvister menar att språket är för modernt och att stenen därför måste ha ristats under 1800-talet. Kanske för att skapa hemkänsla, eller för att hävda markanspråk gentemot andra etniska grupper. Eller kanske helt enkelt på skoj. Entusiastiska amatörforskare hävdar motsatt ståndpunkt, de har plöjt medeltida skrifter och funnit exempel på att många av tecknen och formuleringarna faktiskt kan återfinnas i dokument från 1300-talet. Det finns också geologer som avläst vittringen på stenytorna i uthuggningarna och menar att runstenen är äldre än 1800-tal. Och det finns många fantastiska teorier bland dem som tror att stenen är äkta. Det talas om tempelriddare, gotländska Benediktinermunkar, blåögda indianer, frimurarchiffer, hemliga sällskap, Columbus svärfar, och kanske till och med den där ständigt uppdykande heliga Graalen.

Papperen med runor på Daum i Umeå har redan använts för att förstärka argumenten på båda sidor. Men hur hamnade dessa blad i Umeå?

Staffan Lundmark, forskningsantikvarie med inriktning på musik, höll ett föredrag på Abisko turiststation.

– Efteråt kom en kvinna ur publiken fram, säger Staffan. Hon undrade om jag var intresserad av de gamla noter hon hade i bilen. Det visade sig vara spännande handskrivna notblad som tillhört hennes farfar Edward Larsson. Han hade varit verksam som skräddare på många platser i landet, bland annat i Umeå, och musikstyckena vittnade om att han måste ha varit en driven musiker.

Mer fanns i Lund. Kvinnan, Ilona Riesz, höll på att städa ur sin mammas lägenhet. Föräldrahemmet skulle splittras och syskonen ville gärna att kulturhistoriskt material skulle bevaras någonstans där det kunde komma till användning. Men det var ont om tid.

Staffan åkte ner och kom hem med 60 kilo papper efter skräddaren Edward Larsson (1867-1950). Han var politiskt aktiv, först engagerad i rösträttrörelsen och senare i fackföreningsrörelsen. Han spelade både fiol och mässingsblås, och hade egen orkester när han arbetade i Umeå. På äldre dar intresserade han sig allt mer för spelmansmusik och skrev ned många melodier från sin barndom i Floda i Dalarna. På Daum finns nu noter, böcker, brev, gårdshandlingar, och fotografier.

Men att samlingen också skulle innehålla dokument av intresse för runforskningen var en stor överraskning.

– När jag kom hem hittade jag bladen med runor, och hemlig skrift, berättar Staffan. Jag började kolla lite själv i runböcker, men fick ingen ordning på det. Texten var skojig, men runtecknen var konstiga, och de nedersta kunde jag inte läsa.  Det var ett lönnalfabet som brukar kallas frimurarchiffer.

Det ena bladet skrevs 1885 av den då artonårige Edward och det andra två år tidigare av hans äldre bror Carl Emil. Sigge den Förste Fridulfson nämns i början av texten, en anspelning på Oden.

Staffan tog kopior och la ut dem i fikarummet. Där fick professor emeritus Tryggve Sköld syn på dem vid ett av sina besök på Daum, och upptäckte att Larssons runalfabetet stämde rätt väl överens med runorna på Kensingtonstenen. De visar därmed att stenens runor ristades på 1800-talet, menar Sköld, som skrev om detta i arkivets tidskrift Daum-Katta.

– Det blev väldigt uppmärksammat. Både forskare och journalister hörde av sig, säger Staffan.

Men det stannade inte där.

Geologen Scott F. Wolter är expert på stenmaterials åldrande. Han har undersökt Kensingtonstenen och menar att den inte kan ha ristats på 1800-talet, sannolikt inte efter år 1700.

Richard Nielsen, till vardags oljeingenjör i Texas, är en energisk amatörforskare som i flera år försökt lösa stenens gåta.

Nielsen och Wolter gav tillsammans ut boken The Kensington Rune Stone, Compelling New Evidence. En omfattande genomgång som argumenterar för att stenen är medeltida. Även här finns Larssons runor med, men tolkningen är annorlunda. Runraden visar att de verkligen existerat och inte uppfunnits av någon skojare, hävdas i boken. Dessutom uppmärksammas ett antal skillnader mellan tecknen på papperen och stenen. Richard Nielsen tänker sig att Larssons runrad och de på Kensingtonstenen är grenar på samma träd med en gemensam version längre tillbaka i tiden. Här finns också resonemang om eventuella hemliga tecken på stenen, utifrån oförklarade punkter och streck, och försök att tolka dem.

– Nu handlar det mer om medeltida politik än vikingaäventyrare, säger Staffan. Man försöker koppla ihop stenen med mysterierna kring tempelriddarna, den tidens ordnar som sökte sig nya områden att agera på.

Det sista är säkerligen inte sagt om Kensingtonstenen. Staffan är glad att intresset är så stort. Han förser alla med material oavsett vilken sida de står på. Kulturarv är spännande, man vet aldrig vilka skatter som gömmer sig i arkiven.

– Det kan vara mer eller mindre en slump vad som sparas, och man kan aldrig veta hur det kommer att användas. Det som samlas in i ett visst syfte kanske blir använt i ett sammanhang man inte ens kunde föreställa sig. Och kanske är det först då det blir riktigt intressant.

Text & foto: Karin Engman

Fotnot: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (Daum) är numera flyttat till Institutet för språk och folkminne i Uppsala.