Gärdsgårdskurs

När en bit av gärdsgården på friluftsmuseet Gammlia i Umeå behövde bytas ut tog man tillfället att anordna en kurs. Under två vackra höstdagar fick ett glatt gäng lära sig hur man bygger en ny gärdsgård, eller lagar en gammal.

Eskil Johansson från Bjurholm är kursledare. Han har hållit på i fyrtio år och är expert på traditionella gärdsgårdar. Tidigare var han dessutom bonde, men idag jobbar han heltid med att binda gärdsgårdar.

Allra först får deltagarna ge sig in i skogen för att skaffa material till banden. Det är smågranar i lämplig storlek som kvistas, men toppen sparas. Den blir bra att hålla i när knuten så småningom ska göras.

– Smågranar är färskvara, påpekar Eskil. De får inte torka, då förlorar de elasticiteten och då hjälper det inte att man blötlägger eller värmer.

Banden är det enda färska material som används, störar och stänger skaffas långt tidigare. En gärdsgård kräver planering.

– Bäst är att hugga dem på senhösten, säger Eskil. När träden ställer in sig för vintern drar porerna ihop sig och det blir hållbarare material. Sämsta tiden är på våren när träden savar, det gör virket mer mottagligt för röta.

I april är det dags att randbarka, Eskil drar tre ränder från rot till topp med barkspaden. Det ger virket möjlighet att andas. Det ströläggs sedan och får torka cirka en månad.

– När det torkar krymper det alltid lite grann. Om man binder enbart med rått virke blir det inte lika stabilt, efter ett tag sitter banden löst.

Till störar och stänger använder Eskil i huvudsak gran.

– Det krävs senvuxen tall för att vara tillräckligt hållbart och det är svårt att hitta i det här området. På andra håll förekommer tall, inte minst i Norrbotten, där det växer långsammare.

– Många moment kan göras på många olika sätt, fortsätter Eskil. Det finns olika traditioner, både när det gäller material och hur man gör.

På Gammlia återanvänds en del av stängerna. Gammalt och nytt virke blandas.

– Så gjorde de ju ofta, man renoverade. Det är därför man gör störarna så långa, sedan de ruttnat av en gång kan de återanvändas. Här har vi en del kluvet virke, så man kan säga att vi bygger en skihaga.

En skihaga byggs av skidat virke, ett annat ord för kluvet virke. En gärdsgård av rundvirke kallas trohaga, eller gässelhaga som är ett samlingsnamn för störar och stänger, berättar Eskil.

Men först ska störarna i backen. De sätts två och två, med en kortare stör mot ägarsidan så man vet vem som har ansvaret för den biten av gärdsgården. Störarna spetsas lite snett och sätts med den raka sidan utåt, från varandra.

– Det blir betydligt bättre stabilitet än om störarna spetsas runt. Det blir som en expander i marken när man drar åt, och det är särskilt viktigt där det är stenigt och man inte får ner störarna så djupt.

Spetsen bränns för att öka hållbarheten. I gamla tider brände man allt som skulle ner i backen, berättar Eskil.

Störarna ska ner 20-30 centimeter i marken, ungefär lika djupt som axet på spettet.

Sedan är det dags att börja binda.

Smågranarna som ska bli band kan antingen kokas eller värmas över eld. Att värma banden på öppen eld är den allra äldsta metoden. Det är arbetskrävande, banden måste snurras hela tiden.

– Bygger man åt sig själv så gör man inte en kokare. Då behöver man inte heller känna tidspress. Har man bara lärt sig tekniken är det inga större problem att värma över eld.

Banden ska vara jämnt brända, annars går de av när man knyter. Man lär sig se på färgen när det är lagom, säger Eskil.

Lägger man istället banden i kokande vatten ska de koka en kvart. Men det får inte bli kallt, går temperaturen ner under 80 grader måste banden värmas på nytt.

Smågranarna klyvs och är färdiga att bli en gärdsgårdsknut.

– Knuten är bomärke för den som bundit gärdsgården, sägs det, och jag kan se vem som gjort en gärdsgård på knuten. Den knut jag gör, den lärde jag mig av pappa.

Eskil samlar deltagarna för att visa hur man gör. Det är inte helt lätt, och kräver en del kraft, men snart viras smågranarna till vackra gärdsgårdsknutar.

Stängerna, eller slanorna som de ibland kallas, läggs snett i rad efter rad. Gärdsgården växer fram i snabb takt. Samarbetet flyter fint och deltagarna verkar trivas.

Avbrott för fika och mat blir det också tid för, och samtidigt får vi mera kunskap till livs.

Gärdsgårdar har funnits länge i Norden och i övriga Östersjöländer, samt i delar av Ryssland och Mellaneuropa. I Östergötland har man funnit rester av gärdsgårdar som daterats till 400-600-tal e. Kr. I Birka har man hittat rester från 800-talet. Men gärdsgården kan ha använts mycket tidigare än så.

En gärdsgård kan vara bra att ha av många skäl. Ibland har det uttryckts så här: Hä könn va bra ve en skihaga öm man än tyttj öm varann på bägge siden.

Text och foto Karin Engman

Eskils boktips: Gärdsgår’n i vårt landskap av Sten Hagander