Flykten från Karelska näset till Norsjö

Med adresslapp runt halsen kom sexårige Paavo Mjörnebrant till det västerbottniska samhället Norsjö 1944, tillsammans med två av sina bröder. Nu har han skrivit en bok om sina erfarenheter.

Flykten från Karelska näset till Norsjö heter en ganska tunn men innehållsrik bok som sålde slut på kort tid.

– Jag har beställt nya, berättar Paavo, de sista gick i samband med Norsjömarknaden.

Han började skriva ner sin livshistoria för sina båda döttrars skull, men det visade sig snart att många fler är intresserade av hans berättelse.

Paavo föddes 1937 i Kanneljärvi, på Karelska näset, som nummer tio i en syskonskara på tolv barn. När vinterkriget kom i november 1939 flydde familjen. Pappa Ville, som var timmerman, grävde ner sin verktygslåda i gödselstacken i hopp om att kunna återvända. Han sköt djuren för att de inte skulle lida, och precis som många av grannarna brände han ner huset för att inte de ryska soldaterna skulle kunna använda det i vinterkylan.

Ville skyndade sedan till sitt regemente medan barnen evakuerades tillsammans med mamma Tilda.

– Nu på äldre dar förstår jag hur tungt det måste ha varit att överge hemmet, säger Paavo.

I juni 1941 tog finska armén, i pakt med Tyskland, tillbaka Karelska näset. Familjen återförenades i Kanneljärvi och huset byggdes upp igen.

I närheten fanns ett fångläger, och Paavo minns hur ryska fångar hjälpte till med tröskningen. När det blev matdags var fångarna välkomna tillsammans med husfolket, men det tyckte inte grannarna om.

– Far sa att fångarna inte rådde för detta krig.

Några leksaker fanns inte, men Paavo samlade patroner och vackra glasbitar i olika färger som han hittade efter vägen. När samlingen blev större la han bitarna i en trälåda och grävde ner den vid en grindstolpe nära skogen.

– Jag undrar ibland om de ligger kvar där i lådan än idag. 

När kriget för andra gången drabbade Karelen 1944, sattes Paavo tillsammans med sina två yngsta bröder på barntåget till Sverige. 

– Jag minns inte om vi grät, berättar Paavo. Mor och mina systrar vinkade gråtande av oss, den bilden finns kvar i mitt huvud.

Jaakko 8 år, Paavo 6 år och Matti 4 år hade var sin adresslapp om halsen och små väskor som mor packat med smörgåsar och några klädesplagg.

Från Åbo åkte man i små båtar över till Sverige för att lura ubåtar och bombplan som svepte över Bottenviken. I Stockholm blev de avklädda, badade, snaggade och avlusade. De läkarundersöktes och fick sova i stora salar.

– Det var gudomligt att lägga sig mellan rena lakan i en egen säng, jag vet inte hur länge jag sov, berättar Paavo.

När de låg i sina sängar kom en lång och mager karl i fin uniform med många guldprydnader gåendes längs mittgången.

– Jag fick senare veta att det var Gustav V, han inspekterade hur vi hade det.

Barnen fick äta upp sig, sedan var det dags för den sista etappen till Norrland och Norsjö. Till sist stannade bussen vid en liten väg, men det var bara Paavo och Jaakko som fick kliva av. Fyraårige Matti måste fortsätta utan sina bröder, han grät och bankade förtvivlat på rutan.

– Så här i efterhand tror jag han for illa av det, säger Paavo sorgset, trots att han kom till bra fosterföräldrar två mil längre bort.

Paavo fick bo hos änkemannen Karl Boman och hans vuxna barn Henning, Adolf och Alma. Någon hämtade Jaakko som skulle till en annan familj. Han hamnade i grannhuset 150 meter bort.

Henning och Adolf pratade mycket, men Paavo förstod ingenting.

– Jag tyckte det var konstigt att jag inte begrep vad de sa.

Paavo satt och tittade ut genom fönstret åt det håll Jaakko försvunnit. Han var trött och hungrig, och han längtade efter mor och far.

– Men mina tårar var slut.

Alma hämtade ett stort glas med grädde från en hink, som stod i jordkällaren för att kärnas till smör. Paavo förundras över att magen klarade den feta grädden när han var så hungrig.

– Men det gick bra, oj vad jag tyckte det var gott!

Paavo fick sätta sig på fosterfar Karls rygg, och bars ut till förrådet bakom storstugan. Sommartid sov Karl i det svala rummet på andra våningen. Paavo fick lägga sig bredvid i den stora sängen.

– Jag kände mig så trygg bakom den breda ryggen. Det var tyst och lugnt, jag somnade fort och sov länge.

Så småningom lärde sig Paavo prata svenska, och började trivas i sin familj.

– Jag kom till förstående och hyggligt folk, det har hjälpt mig.

Jaakko och Matti reste hem till Finland 1946. Vid samma tid upptäcktes att Paavo hade TBC. Tio mil från Norsjö låg sanatoriet i Hällnäs, det blev nu hans hem under nästan tre år. Så kom den nya pas-medicinen, och 1949 blev Paavo friskförklarad. Efter utskrivningen fick han flytta till Karl Bomans dotter Alma och hennes fästman Magnus.

Alma hade blivit som en mor för Paavo, och Magnus blev hans andra fosterfar. Paavo trivdes bra även i sin nya familj.

Våren 1952 kom mor Tilda på besök från Finland, och Paavo följde henne hem till Salo, dit familjen flyttat. Men först skrevs ett bindande brev där Tilda lovade att Paavo skulle få återvända till Sverige om han ville. Det blev första besöket av flera under uppväxten. Familjen kommunicerade på olika sätt trots att Paavo förlorat sitt modersmål, och det var roligt att träffa syskon och släkt, men Paavo återvände varje gång till Norsjö där han hade sina rötter och sin trygghet.

– Som vuxen har jag ofta tänkt på hur ledsen mor måste ha blivit, säger Paavo.

Idag drömmer han om att göra en resa till Karelska näset, som numera ligger i Ryssland, för att återse sina barndomstrakter. Han hoppas också få tag i Matti, som familjen tappat kontakten med.

Kanske blir det också ytterligare en bok.

– Det finns mer att berätta, säger Paavo. Allt fler minnen dyker upp.

I sommar är det dags för en resa till Finland igen. Kanske lyckas Paavo spåra upp sin lillebror denna gång.

Text & foto: Karin Engman

 

Faktaruta Paavo

Ålder: 80

Gör: pensionerad bilmekaniker och bensinmacksinnehavare

Bor: Norsjö

Familj: särbo Berit i Umeå, två vuxna döttrar Katarina och Helena

Intressen: samlar på klockor, bowlar, resor till norra Norge och Finland med husbilen

Drömmer om: att återse Kanneljärvi, och att få träffa lillebror Matti igen

Krigsbarn från Finland under andra världskriget

Mer än 70 000 krigsbarn kom från Finland till Sverige under åren 1939-45.

De yngsta var bara några månader gamla, de äldsta 14 år.

Omkring 15 000 återvände inte till Finland utan blev kvar som fosterbarn eller adoptivbarn.

Krigsbarn skickades även till Danmark och Norge, dock i betydligt mindre utsträckning.

Källor: Wikipedia, Riksförbundet finska krigsbarn, krigsbarn.se

 

Läs mer om krigsbarnen på nätet

Riksförbundet Finska Krigsbarn (RFK): finskakrigsbarn.se

En blogg om finska krigsbarn: www.krigsbarn.se

Fakta och personligt om finska krigsbarn: www.krigsbarn.com

Finska krigsbarns historia: terve.rossi.se