Forska efter samiska släktingar

Forskning i samiska släktled innebär särskilda svårigheter, men det finns också fördelar. Samerna fick i vissa områden från 1700-talet och framåt speciella namn. Men datumuppgifter kan vara mycket osäkra, och prästerna kunde anteckna helt andra namn på barnen än föräldrarna uppgav varför det kunde finnas 3-4 Per eller Lars i samma familj.

Som alltid kan det vara tillfälligheter som leder vidare till ny kunskap. När Aina Nilsson i Umeå besökte en fotoutställning på Västerbottens museum hittade hon nya vägar in i sin släkthistoria. På väggen hängde bilder av Ainas farmor och några av hennes barn framför kåtan. Det visade sig att arkeologen Gustaf Hallström bott hos Ainas släkt i södra Ledvattnet under en septembervecka 1909.

– Gustaf Hallström var på väg hem från en resa på Nordkalotten och åkte över Tärna till Arvidsjaur. Han ville väl forska om skogssamer och stannade en vecka hos farfar och farmor. På den tiden kom det många forskare till samerna. Ernst Manker har bott hos andra skogssamer och dokumenterat deras levnadssätt, men jag hade ingen aning om att Hallström hade bott hos mina farföräldrar.

Ainas faster Olga var piga hos familjen innan hon gifte sig med en av sönerna. Olga hade berättat många roliga historier där drängen Dickson förekom, och det var hans namn i en av bildtexterna som först fångade Ainas uppmärksamhet. Bilder och Hallströms anteckningar och skisser från besöket hittade Aina på Forskningsarkivet i Umeå, där nästan 10 000 av Hallströms efterlämnade fotografier finns.

– Farfar var ute i renskogen, Hallström har pratat med farmor och drängen Dickson. Hallström beskriver hur farmor är klädd. Det enda hon hade av samiska kläder var mössan, skor och skoband, och bälte med knivar. Han beskriver mössan och det är precis den som hör till vår dräkt.

Aina har släktforskat under olika perioder. Hon gick en släktforskningskurs 1999, men intresset väcktes långt tidigare.

– Jag vet inte när jag började med släktforskning egentligen, kanske var det just före 1985 då vi skulle ha en släktträff. På min fars sida har jag kommit tillbaka till 1700-talet och kan se att de är samer, men om de äldsta släktingarna vet jag inte mycket mer än att de bott i kåta och flyttat med sina renar, berättar Aina.

Hon har samlat berättelser från äldre släktingar och grannar, och har besökt de platser där far- och morföräldrar bott.

Mormodern dog tidigt och Ainas mamma blev utackorderad vid tre års ålder.

– På mammas sida har jag kört fast, just där det blir som mest spännande är det en stor bläckplump!

Skogssamerna var både renskötare och småbrukare, kvinnorna var ensamma på gården om vintrarna då mannen flyttade med renarna. Många gånger kan det vara svårt att veta i vilka husförhörslängder man ska leta efter karlarna.

– I regel står de längst bak i kyrkboken, men hur ska man hitta platsen där de fanns under flytt? Det är inte alltid så lätt att veta.

Skogssamerna är inte upptagna i de speciella husförhörslängder som upprättades för den nomadiserande befolkningen. Fjällsamernas liv med flyttningar och släkt på båda sidor om nationsgränsen medför istället andra typer av utmaningar för släktforskaren.

Johannes Marainen är en välkänd släktforskare med rötterna i nordsamiskt område. Han har gett ut två böcker där han kartlagt släktled från sextonhundratalet och framåt, först kom Karesuando samesläkter och senare Jukkasjärvi samesläkter.

– Det finns fördelar och nackdelar med att forska i samisk släkthistoria. En fördel är att samerna fick speciella namn relativt tidigt, de dök upp redan på 1700-talet.

Det var vanligt att prästerna gav namn som anspelade på olika kännetecken. Den förste som fick heta Blind var troligen blind. Det finska namnet Valkeapää betyder vithuvud, om det nu berodde på att den förste var mycket blond eller gråhårig vet man förstås inte. Johannes Marainens finska släktnamn Partapuoli betyder halvskägg.

– Troligen var det någon som var modern och anlade mustasch.

De här namnen följde släkten, men namnbruket skilde mellan olika områden.

– De användes i hög grad i Karesuando och Jukkasjärvi, men i Gällivare är det helt annorlunda. Där växlar man ganska ofta, och sönerna får nya efternamn.

Traditionen med dubbelnamn som var vanligt fram till 1950 underlättar släktforskningen ytterligare. Dels hade man ett sonnamn som byggde på pappans förnamn, plus det så kallade efternamnet.

Prästernas vana att ersätta samiska namn med olika samlingsnamn är däremot ett problem. Sönerna kanske hette Biera, Beahkka och Bietie men noterades som Per. Det kan finnas 3-4 Per eller 3-4 Lars i samma familj, men det riktiga samiska namnet hittar man inte i kyrkböckerna.

– Jag kände inte till mitt eget officiella namn förrän jag började skolan.

Födelsedatum i kyrkböckerna är väldigt osäkra.

– När jag var barn flyttade vi från civilisationen i april och återkom i december. För alla barn som föddes däremellan gick man till prästen vid jultid.

Johannes Marainens mor berättade hur det gick till när hon var piga hos en familj. Prästen frågade när barnet var fött och föräldrarna började fundera hur långt de då hade flyttat. Prästen räknade ut och satte ett datum.

– Jag har själv en syster som har dubbla födelsedatum, det min mor är säker på och det prästen ansåg vara rätt.

När släktförgreningarna försvinner in i Norge blir det nya svårigheter, för där tappar samerna det speciella namnet. I synnerhet om de blev jordbrukare och bofasta.

Norsk lag från 1905 krävde att man skulle vara norrman och norsktalande för att äga mark. Samerna fick välja statstillhörighet. De som anmälde sig tappade sitt samiska namn, och ibland bytte de också förnamn. Dessutom är det sällan samma födelsedatum på norsk och svensk sida.

Aina har gjort en rolig upptäckt. Farfar och farmor flyttade 1921 till Sundsnäs som blev Ainas barndomshem. Men det var morfars morfars far med bror som en gång utsynade Sundsnäs. Aina har alltså släktanknytning till gården på både mors och fars sida. Inte konstigt att hon trivs där!

– Oj, det här är spännande! Jag måste börja om, ta mig i kragen och göra en sammanställning, utbrister Aina när vi suttit vid släktpapperen en stund och pratat om gamla tider.

Text och foto Karin Engman

 

Litteraturtips:

Johannes Marainen, Karesuando samesläkter

Johannes Marainen, Jukkasjärvi samesläkter

Thea Hälleberg, Bok 1: Samesläkter i Ammarnäsområdet med rötter i Tärna och Arjeplog.

Thea Hälleberg, Bok 2: Nybyggarsläkter av samiskt ursprung från Ammarnäs till Sorsele.

Thea Hälleberg, Bok 3: Hans Ersson i Sorsele och ett urval av hans ättlingar i Sorsele

Thea Hälleberg, Bok 4: Hans Erssons sonson, Johan Hanssons ättlingar inom Sorsele kommun