Mias anmoder anklagades för häxeri
År 1674 ställdes Dordi Mikaelsdotter inför rätta, anklagad för att ha ridit på en ko till Blåkulla. Hennes nutida ättling Mia Bergfors tänker ibland på sin anmoder. Kanske skulle hon själv ha bränts på bål som häxa om hon levt under samma tid.
Vi sitter i en vacker gammal släktgård i Sel, en by utanför Kramfors i Ångermanland. Här i trakten levde Dordi, och här avrättades var femte kvinna i Sveriges största häxprocess. Det är svårt att föreställa sig i denna grönskande idyll.
– Det är min farfars barndomshem, berättar Mia, här växte han upp med sina sex äldre syskon.
Mia bor utanför Tierp med sin man Per, i ett hus i skogen. De tre barnen är vuxna och utflyttade på olika håll i världen, men i Sel träffas ofta familjen. Flera gånger om året går färden norrut.
Med tiden har Mias intresse för släktens historia ökat.
– Jag ville veta mer om vad jag kom ifrån, få lite ordning på släkten.
På farfars sida hittade Mia svedjefinnar som kom från Savolax under 1600-talet.
Savolaxfinnarna var skickliga i svedjeteknik, och fick några skattefria år för nyodling av barrskogsmarker som staten ville bryta. Svedjefinnar flyttade från nuvarande Finland, som under den tiden var en del av Sverige, till delar av Norrland och Bergslagen från slutet av 1500-talet.
– Farfars bror hade börjat släktforska och jag har sammanställt hans arbete.
Mia har hittat en hel del på släktforskningssidor på nätet. Hon har funnit släktingar på mycket långt håll, och det är många som forskat om hennes förfäder,
– Där hittade jag också Dordi, som är min anmoder elva generationer tillbaka. Hennes föräldrar föddes i Finland, och hennes man Olof var också finnättling. De första fyra generationerna pratade finska.
Mia upptäckte nyligen att Dordi kan ha varit styvmor till den dotter blev upphov till Mias släktgren, varför det är osäkert om hon är den biologiska anmodern. Men blodsbanden känns ändå inte viktigast, de hörde samman som familj. Det är de historiska, sociala och kulturella banden som är intressanta.
När Dordi var 60 år drog häxpaniken genom Sverige. I september 1674 ställdes Dordi Mikaelsdotter inför rätta anklagad för att ha ridit på en ko till Blåkulla.
– Detta hände någon dryg månad innan de stora häxprocesserna i Torsåker.
Dordis dotter Anna anklagades samtidigt för trolldom, men frikändes. Om Dordi frikändes eller fälldes finns inte nerskrivet, men hon dog innan året var slut vid 60 års ålder.
– Kanske av sjukdom och umbäranden? Jag har besökt källarhålan där de anklagade förvarades, och det är ingen rolig plats. Kanske blev hon utsatt för tortyr?
I oktober inleddes den stora process som slutade med att 71 personer dömdes och avrättades i juni året därpå. 65 var kvinnor, var femte kvinna i Torsåkers pastorat halshöggs och brändes.
Det är bara en dryg mil från familjen Bergfors trivsamma kök till Häxberget, eller Bålberget som det också har kallats. För att komma upp till platsen där häxbålet flammade får man vandra längs en skogsstig.
– När man går vägen upp känner man riktigt hur ångesten svettas ur träden. Det är inte behagligt att sitta däruppe. Myrra är alltid orolig när vi är där, berättar Mia med en blick på sin charmiga svarta blandrasvovve.
Bålet stod högst upp. För att inte blodet som strömmade utför berget skulle släcka elden halshöggs de längre ner.
– Offrens anhöriga – familj, barn, släkt, vänner, grannar – stod omkring och hindrade de dömda från att fly. De var ju oskyldiga, utbrister Mia, hur kunde detta hända?!
Idag finns en minnessten på platsen. Inhuggna rödmålade bokstäver formar orden: Kvinnor dog, män dömde, tidens tro drabbar människan.
Kanske hade också Mia brunnit på bålet om hon varit samtida med Dordi. Hon har en egen kryddgård hemma i Tierp och använder örterna för att framställa läkande medel.
Mia är fytoterapeut. Fyto betyder växt, och Mia har gått en tre år lång utbildning i fyto- och näringsterapi. Hon började intressera sig för att använda örter och kryddor i 20-årsåldern.
– När jag började utbildningen berättade pappa, som är barnläkare, att farfar använde örtbehandlingar.
– Du är släktens häxa, konstaterar Mias syster Halena som har fått pröva olika läkande salvor och kan berätta att de fungerar väl.
Om örtintresset sträcker sig längre bakåt i släkten än till farfar är det ingen som vet. Dordi hade minst två döttrar, och det var Annas syster Inger Olofsdotter som blev upphovet till Mias och Halenas släktgren.
Även om somligt är både otäckt och sorgligt, har Mia inte tappat intresset för släktforskning. Tvärtom!
– Nu håller jag på med farmors släkt, och har hittat glasblåsare på mormors sida.
Till sommaren träffas åter familjens olika generationer i huset i Sel. Kanske finns då mer att berätta om släktingar från förr, vem vet vad Mia lyckas vaska fram ur historiens gömmor.
Text & foto: Karin Engman
(Samt privata bilder)