Samiska dräkter i Sverige

Sápmi, Sameland, sträcker sig över nationsgränser från Idre i Dalarna till Ishavet i norra Norge och till Kolahalvön i Ryssland. Det är ett stort område med många olika dräkttyper och modeller. Dräkten används i en levande tradition, och därför är dräktskicket inte heller statiskt utan förändras fortfarande.

Traditionen bestämmer ändå vilka delar dräkten består av, och vilka delar som hör ihop, vilka färger som används och hur detaljerna ska se ut och placeras. Förutom geografisk tillhörighet kan dräkten visa på kön, ålder, civilstånd, en viss släkt eller familj, men allt detta hindrar inte att många dräktdetaljer också kan ha en personlig utformning.

Den samiska dräkten kallas kolt, och färgerna blått, rött, gult och grönt är gemensamma. Till kolten hör bälte, skor och skoband, sjal eller barmkläde. Dessutom används ofta mössa, byxor, handskar och smycken, samt oväderskrage som ytterplagg.

I norra delen av Sverige kan ett dräktområde vara en socken, medan det söderut snarare handlar om landskap. Speciell är Karesuandokolten som förekommer från Karesuando ner till sydligaste Härjedalen, en påminnelse om hur familjer tvångsförflyttades söderut i början av 1900-talet.

Kolten har påverkats av många faktorer, bland annat av de sykurser som började anordnas på 1910-talet. Kurserna kom igång tidigare i söder än i norr, och kan ha bidragit till att likheten i dräktskicket är större söderut. Stora avgränsande älvar i norr, olika flyttmönster, och birkarlarnas handel har också haft betydelse. Skarpa gränser mellan olika dräkttyper kan vara svåra att dra, många plagg och detaljer är gemensamma för flera dräkter.

Tre huvudgrupper kan ändå urskiljas, den sydsamiska, den centralsamiska och den nordsamiska. Dräktdelarna och deras benämning, hantverket och det geografiska läget avgör grupptillhörigheten.

Traditionellt hade man både en sommarklädsel och en vinterklädsel av skinn, det var fortfarande vanligt i början av 1900-talet. Kläder och skor gjordes av renens päls, skinn och senor. Även skinn från nöt, får, get, räv och ekorre har använts. Vintertid bars en innerpäls med håren vända inåt, under en ytterpäls med håren vända utåt. I Norrbotten användes ibland fårskinnspälsar som innerpäls.

En vardagspäls kunde hålla två år, och en päls som tappat allt hår användes sommartid.

Bällingar, den starka pälsen på renens ben, används fortfarande till vinterskor, bällingbyxor och handskar. Av sämskat renskinn tillverkas skor, handskar, byxor och väskor. Sämskat skinn används också som dekoration och förstärkning.

Skinnkolten är ovanligare, den kräver både skicklighet och kunnande vid framställningen eftersom allt måste sys för hand, men den uppskattas av många av samma skäl.

Hillevi Wadensten, etnolog på Västerbottens museum, visar upp samiska dräkter och dräktdelar i samlingarna. På vägen genom utställningarna stannar hon till vid en brummande glasmonter fylld av vackra kläder i pälsskinn för vinterbruk.

– De är från 1920-talet. Det är sydsamiska pälsar, det syns framför allt på den djupa v-ringningen. Här krävs ett barmkläde för att skydda halsen och bröstet, ofta hade man en kolt under med ett barmkläde som tittar fram i halsöppningen. I montern finns också ett barnbarmkläde i renkalvskinn vilket var mindre vanligt.

Barmklädet är vanligen ett halvmånformat tygstycke av vadmal eller kläde som kan broderas med tenn, pärlor eller garn. Barmklädet bärs av både män, kvinnor och barn, men finns inte med i alla samiska dräkter.

Pälskläderna är sydda av renskinn men kantas nederst av något långhårigt.

– Längst ner är det ofta hund eller get.

I montern står också härnskor, sydda av vacker päls från renens huvud. Under sulan vändes luggen åt rätt håll för att ge grepp under fötterna.

Man använde olika delar av skinnet för att få olika uttryck i det färdiga plagget. Hillevi har en gång sett en stor fäll sydd av härnskinn.

– Mycket vacker, med en fin kant. Kanske var den skapad som fäll till släden, ett beställningsarbete.

Vi lämnar montern och brummandet, som beror på att glaslådan i praktiken är ett kylskåp för att bevara skinnen på bästa sätt. Några trappor upp under museets tak finns de stora skåp som rymmer textila skatter.

Hillevi drar först ut en låda full med mössor i vitt skilda färger och former.

– Jag brukar börja med att visa den här, för att illustrera variationen.

Vi befinner oss i sydsamiskt område och här ligger flera versioner av den sydsamiska sexkilsmössan, röd för kvinnor och blå för män. Några mössor är från Härjedalen-Jämtland, och andra kommer från lulesamiskt område.  Några är för barn, och några för vuxna. Den klassiska mössan med stor röd tofs finns med i barnversion, den typ av mössa som många svenska barn hade på 50-talet. En kvinnomössa som är öppen upptill kräver en hätta eller något annat under. En herrmössa har rolig design i form av två delar som ska monteras ihop, den ena är ett slags blått tygrör och den andra en röd rundel och det hela verkar vid första anblicken närmast vara någon slags tankepussel, men Hillevi visar vant hur cirkeln träs in i röret och plötsligt blir det en mycket stilig huvudbonad med en liten skärm.

I gamla uppteckningar kan man läsa om mössor tillverkade både av bäverskinn och av allehanda fågelskinn, och det finns en teckning av en man med mössa av lomskinn med fågelhuvudet kvar som dekoration i Johannes Schefferus Lapponia, det äldsta sammanfattande verket om samerna från 1672.

Sexkilsmössan bars ibland med avigsidan ut. Det finns uppgifter om att man bar den avig om söndagarna, medan andra hävdar att rätsidan var vänd utåt om söndagarna och avigsidan om vardagarna för god hushållning.

När man under 1900-talet börjar blanda den samiska dräkten med andra kläder är mössan vanligen det plagg som kvinnorna behåller allra längst. Männen däremot bytte ofta först bort mössan och började bära filthatt till kolten.

Mössan kunde också användas som sorgklädsel. Den efterlevande maken eller makan bytte ibland sin mössa mot den dödes och satte på henne eller honom sin egen. Mössan blev den efterlevandes sorgdräkt under sorgeåret. Även bälte, barmlapp, skor och skoband kunde bäras på det sättet.

Det är inga stora skillnader mellan mans-, kvinno- och barnkläder i det äldre samiska dräktskicket. Plaggen har i stort sett samma tillskärning, och variationerna har uppstått i relativt sen tid.

– Dräkten är fortfarande ganska lik mellan man och kvinna om man tittar efter, säger Hillevi.

Längden på kolten skiljer, men både män och kvinnor använde byxor förr i tiden, och båda har barmkläde, skor och bälte.

I tidskriften Västerbotten, nummer 3 år 1977, skriver Katarina Ågren om samiskt dräktskick i Västerbotten. Hon menar att likheten i dräkt förstärker intrycket av en tidigare jämställdhet mellan man och kvinna som många andra traditioner tyder på. Kvinnor ägde egna renar och behöll både renarna, sitt eget renmärke och sitt eget namn som gifta. Döttrar ärvde lika mycket som söner i äldre tid, drängar och pigor fick ofta samma lön, och män och kvinnor utförde till väsentlig del samma arbete innan man övergick till extensiv renskötsel.

I huvudsak var det ändå kvinnan som sydde kläderna. Man kan fråga sig hur det var möjligt att sitta inne i kåtan och sy alla fina stygn som krävs på en dräkt.

– Broderierna gjordes utomhus under det ljusa sommarhalvåret, berättar Hillevi. På vintern kunde man sitta inne i kåtan och sy saker med lite större stygn, som skor och vantar.

Många tror att samerna bara använder sådant de själva kunnat producera, att de varit ganska isolerade.

– Det är helt fel, de har kunnat byta till sig olika varor på marknader som har funnits längs ishavskusten och Bottenviken, och även inne i landet har vi haft många marknadsplatser som besöktes av mycket folk. Samerna bytte till sig vadmalstyg, färg, tenn, och annat man kunde få tag på.

Samma dräkt användes i vardag och helg. Största skillnaden förr var att man hade ett fint plagg som så småningom blev ett vardagsplagg. Det var samma typ av plagg, det var bara mer eller mindre slitet.

– Skulle man gifta sig eller klä upp sig extra hade man fina smycken, och kanske ett extra fint barmkläde.

Den samiska skinnhanteringen långt fram i tiden har påverkat dräktens utseende. Den är tillskuren av våder och mindre delar, precis som man var tvungen att göra med skinn.

– Skärningen är intressant. Som dräkthistoriker pratar man ofta om siluetten om man ska identifiera eller rekonstruera en dräkt. Genom siluetten kan man se vad folk har på sig, man behöver inte gå in på färger och detaljer i första hand, det kan man göra senare. Tänk på siluetten av de svenska hembygdsdräkterna och de samiska, det är stor skillnad. Det var så länge sedan svenskarna gjorde kläder av skinn, de svenska bygger ofta på en rektangulär form, på fyrkantiga tyger ur vävstolen.

Man får gå tillbaka till tre medeltida plagg för att hitta paralleller till koltens form. Det är Bockstensmannens dräkt från 1300-talet funnen i en mosse i Halland, en kjortel från Moeslunds mosse på Jylland, samt dräktfynd från den norska bosättningen på Herjolfsnes på Grönland från 1300-talet. Hos dessa plagg utnyttjas mittvåderna fram och bak i hela sin bredd, medan plaggets vidd ökas med kilar.

Den samiska dräkten har under åren påverkas av det svenska modet. Vid sekelskiftet blev det vanligt med vita manschetter och vita kragar med eller utan spets som sattes innanför kolten.

– Man kan hitta kjolar som är plisserade, som var så modernt på 40- och 50-talet. Kjollängden påverkas också, och det förekommer puffärmar. På 70- och 80-talet började fleecetröjor användas.

Idag sys koltar av kläde och vadmal som förr, men också av siden, sammet och olika syntetblandningar. Det finns partykoltar i glittriga paljettyger. I en levande dräkttradition finns utrymme för nytänkande.

– Museerna är bra källor även för nyproduktion, påpekar Hillevi, vi tar gärna emot folk som är intresserade av att se hur gamla saker är gjorda för att själva sy nytt. Och den som har vägarna förbi Jokkmokk kan passa på att se den fina dräktutställningen på Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum.

Text och foto Karin Engman

 

Läs mer

Susanna Jannok Porsbo, Samedräkter i Sverige. 1999.

Susanna Jannok Porsbo/Else Nordheim, Samiskt Dräktskick i Gällevare, Jukkasjärvi och Karesuando socknar

Elsa Aira/ Karin Tuolja/ Anna-Lisa Pirtsi Sandberg, Julevsáme gárvo Jåhkåmåhke suoknan/ Lulesamiska dräkter i Jokkmokks socken

Tidskriften Västerbotten 1977, nummer 3. Här finns också en lång litteraturlista med äldre skrifter.

På webben:

Mer kunskap om samernas kultur, historia, samhällsliv och språk på Samiskt Informationscentrums webbportal  www.samer.se

Anna Stina Svakko är en samsik hantverkare och konstnär som använder sig av tradition och funktion på nya sätt, titta närmare på www.astudesign.se