Skuggmannens återbegravning

Efter drygt 50 år i låda på museets hyllor fick Skuggmannen återvända till sina hemtrakter och sin egen grav nedanför det heliga berget Atoklimpen, sydväst om Tärnaby. 2002 välkomnades han tillbaka vid den första återbegravning av samiska ben som gjorts i Sverige.

I samband med Nordiska museets Lappmarksundersökningar utförde etnologen Ernst Manker 1950 en mindre undersökning av en samisk hällgrav i Tärna socken. Manker tog med sig delar av skelettet till museet för analys. Han lovade att benen skulle återföras när undersökningen var klar, men detta skedde aldrig. Benen har sedan dess förvarats dels vid Nordiska museet, och dels vid Statens historiska museum.

Enligt traditionen var det Skuggmannen, Soejvengelle, som låg i graven. Skuggmannens far, en same från Södra Storfjället, gifte sig med en norsk flicka. Deras första barn var en pojke som växte upp till en stor och reslig man, lika lång som sin skugga. Han dog dock i ganska unga år och begravdes i närheten av boplatsen. Soejvengelle ansågs vara en väktare som beskyddade omgivningen.

Anders Axelsson är medlem i den samiska föreningen Vadtejen Saemieh Sijte som i juni 2000 fick bifall på sin begäran om återlämnande av Skuggmannens ben.

– Min farfar, Nils Johan Axelsson Risfjell, var vägvisare och sagesman när Manker kom till området, berättar Anders Axelsson. Farfar kände väl till traditionen kring Soejvengelle, och visste precis var graven låg. Han hade följt både Manker och andra forskare som rörde sig i trakten vid den tiden.

Det var Nils Johan Axelsson Risfjell som fick löftet att skelettdelarna skulle återbördas till graven så snart analysen blev klar. Anders Axelsson berättar att hans farfar var besviken så länge han levde över att löftet inte hölls, och något år efter farfaderns död lovade Anders Axelsson sig själv att försöka få tillbaka Skuggmannen under sin livstid.

– Jag har hört berättelsen om Skuggmannen från farfar, pappa, fastrar och farbröder, säger Anders Axelsson. Traditionen är stark i vår släktlinje, men den finns också i andra släkter. Jag har dessutom läst om honom i böcker, eftersom det blev en känd berättelse.

Anders Axelsson berättar om den storvuxne mannen. Morbröderna bodde i en norsk fjorddal, och även när han mätte sig mot dem var han lång och stor. Men han var inte bara stor och stark, utan ansågs också vara hjälpsam och duktig.

– Det var säkert väldigt gott att hålla sig väl med honom. Styrka är värdefull när man lever i naturen. Vid ett slakttillfälle ska han ha burit en fullstor renoxe i flera mil.

Hjälpsamheten fortsatte även efter döden. Skuggmannen ansågs vaka över kåtatomter och visten i omgivningen, över områden som samerna lämnade under stora delar av året. Vinterförråden placerades i närheten av hans grav.

– Det har funnits en tradition att har man vägarna förbi ska man lämna någonting. En liten slant eller liknande, för att få lycka. Helst ska det vara en mässingsring. Sjiela heter traditionen från förkristen religion, den som har levt längst inom sydsamiskt område. Mässingsringarna i den sydsamiska kniven är just sjiela, är man rådlös får man skära loss en att offra.

Men Skuggmannen ville ha lugn och ro, han ville inte bli störd i närheten av graven. En familj i Anders Axelssons släkt hade sin kåtaplats alltför nära för att Soejvengelle skulle trivas.

– Det var min farfars fars mors föräldrar.

När kvinnan var ensam hemma kom det in en gubbe hon inte riktigt kände igen, men hon förstod att det var Skuggmannen. Han klagade över att de förde sådant oväsen, att han inte fick vara ifred. Han försvann ut, men familjen flyttade inte och det gick en tid.

– Då kom han in igen när hon var ensam, och nu var han upprörd, berättar Anders Axelsson. Skuggmannen tog ett stadigt tag och ruskade om henne, och han nöp henne så rejält i armen att hon fick ett blåmärke. Kvinnan tog sen på nytt upp frågan med gubben sin, och nu flyttade de en bit längre bort.

Fortfarande syns två kåtatomter, en lite äldre och en lite yngre som ligger längre ifrån.

Om Skuggmannen fick några efterkommande vet man inte. Undersökningen 1950 visade att det i graven legat en samisk man som var cirka 160 cm lång med kraftiga muskelfästen, en man som dött vid 30-40 års ålder.

– Man kan förmoda att han fick barn, så troligen har han många ättlingar idag. Men att vara släkt är kanske inte viktigast, det som är viktigt för mig är att löftet till min familj blir uppfyllt, säger Anders Axelsson.

När Skuggmannens ben inte återlämnades, utan istället erbjöds till forskningen, blev det extra plågsamt för dem som upplevt den rasbiologiska forskningens tid då många trodde på frenologin. Anders Axelssons farfar och farmor hade båda varit med om att forskare dök upp för att mäta deras skallar och fotografera dem nakna. Den erfarenheten bar de med sig genom livet.

– På sätt och vis blev ändå Skuggmannen skyddad under en tid när intresset för traditionerna var lågt. Farfar var en kulturbärare, men den yngre generationen var inte så intresserad under 40- och 50-tal. Men Manker skulle ha följt sitt löfte att återställa graven.

Vadtejen Saemieh Sijte arbetade ihärdigt för att Skuggmannens kvarlevor skulle återlämnas. Med hjälp av Mankers skriftliga löfte, som återfanns i Nordiska museets arkiv, och den rika traditionsbild som finns kring graven, fick föreningen bifall på sin begäran från Statens historiska museum under vissa förutsättningar. Analysen var klar sedan länge, men skelettet hade inte daterats och det måste göras. Dessutom skulle formerna kring återbegravningen vara klargjorda, och Länsstyrelsen ha gett sin tillåtelse till ingrepp i fast fornlämning. Med anledning av detta beslutade Länsstyrelsen att en arkeologisk undersökning av gravplatsen först skulle göras.

Arkeolog Jans Heinerud på Västerbottens museum hade ansvar för undersökningen av graven.

– Dateringen av benen gjordes på osteologin på Stockholms universitet, medan vi planerade den arkeologiska undersökningen. Kol 14-metoden visade att skelettresterna kom från mitten eller slutet av 1400-talet. Det fanns en tradition som sa att Skuggmannen levt på 1700-talet, men den stämmer inte med mannen i graven. Men det gör kanske inte något, det kan vara så inom folkligt berättande att man på vägen lägger till ett namn eller andra uppgifter om en person som levt senare. Det hindrar inte att traditionen kan ha funnits sedan 1400-talet.

I området kring graven finns lämningar efter en långvarig renskötsel, med härdar, kåtatomter, bengömmor, rengärden och förvaringsanläggningar. Tidigare var Skuggmannens grav det enda i området som registrerats i fornminnesregistret, men efter en fornminnesinventering 1997 tillkom 38 lokaler, varav tre nya gravar. Det är mycket troligt att boplatserna fanns där redan när Skuggmannen begravdes, vilket i så fall kan stämma med dem muntliga traditionen.

– Det är ett rikt kulturområde, men vi har inga dateringar på tomter och härdar i gravens närhet, säger Jans Heinerud. Åtminstone inte ännu.

Tillsammans med Andreas Stångberg, arkeolog och representant för sameföreningen, genomförde Jans Heinerud undersökningen en höstvecka 2001.

– Det var kallt, och vi vattensållade i kalla bäckar för att få fram tänder och annat. Händerna blev både vita och röda, känseln försvann nästan. Allt vi fann i graven skulle skickas till Historiska museet. Precis när vi avslutade grävningen kom flingorna.

I graven hittades en yxa, en avbruten kniv, 14 mynt, och ett antal mindre skelettdelar som ben och tänder.

– Gravgåvor som den här yxan och kniven är oftast vardagsföremål, säger Jans Heinerud, det brukar vara personliga ägodelar.

– Yxan och kniven visar helt klart på en samisk begravningstradition, tillägger Anders Axelsson. Kniven och yxan är grundläggande, de fick man med sig på färden.

Mynten är just vördnadsgåvor, sjiela. De påträffades längs gravens kanter, ofta inkilade mellan två stenhällar. Alla mynt är från 1900-talet, två från tiden före 1920, tio från 1960- och 70-tal, samt två från 80-talet.

Den 11 oktober 2002 genomfördes återbegravningen. Skelettet hämtades i Stockholm av en representant för sameföreningen. Vid hemkomsten väntade en vacker manslång ackja som tillverkats för ändamålet. Den kläddes med renskinn, och Anders Axelsson och Andreas Stångberg placerade benen och gravgåvorna i ackjan. Efter ett halvsekel fick nu Skuggmannens delar bli en helhet igen.

– Ackjan bars på en slags bår till graven, det blev en vandring på drygt två kilometer, berättar Jans Heinerud. I gravplatsen hade en grop grävts. Tidigare låg Skuggmannen direkt på marken, som vanligt är i hällgravar. Men sameföreningen ville att han skulle grävas ner i jorden för att vara mer skyddad. Ackjan sänktes ner i gropen som var täckt med skiffer. Ovanpå lades stora bitar av näver, som i sin tur hölls fast av skifferhällar. Gropen grävdes igen, och hällgraven rekonstruerades så som man tror att den sett ut.

Skuggmannen hälsades välkommen tillbaka till sin hemjord. Det blev en stämningsfull ceremoni.

– Det var fantastiskt vackert väder, berättar Jans Heinerud. Himlen var klarblå, och det var bara någon grad kallt. Dagen därpå faller flingorna.

– Jag tror att alla inblandade är ganska nöjda, säger Anders Axelsson, också de som sett på från fönsterplats i himlen.

Det finns ingen skylt som visar vägen till Skuggmannens grav. Och den ska inte heller vara utmärkt, menar Anders Axelsson.

– Han ville inte bli störd, vi vill visa respekt för traditionen att han vill ligga ifred. Är man däremot ute och strövar och hittar dit är det en annan sak. Då brukar jag säga att det är han själv som ville träffa dig. Det är han som hittar dig, inte tvärtom.

Text Karin Engman

Soejvengelle är det sydsamiska ordet för Skuggmannen. Det finns olika förklaringar till hans namn. Vissa menar att han kallas Skuggmannen för att han var lika lång som sin skugga. En annan förklaring är att de döda sägs kunna visa sig i form av en skugga, soejvene.

 

Mons Sombys och Aslak Haettas kranier, som tidigare fanns på det anatomiska institutet i Oslo, är sedan 1997 begravda i Talvik kyrka utanför Alta i Norge. De blev båda halshuggna 1854 för sitt deltagande i det så kallade Kautokeinoupproret. Tillsammans med norska sametinget drev ättlingarna framgångsrikt frågan om återförande.

 

Berget Atoklimpen är en av Södra Storfjällets toppar i Västerbottens län, sydväst om Tärnaby. Atoklimpen är 1006 meter högt och betraktas i traditionen som ett heligt berg. Ato sägs ibland betyda ”den där”, eftersom man inte fick nämna det heliga fjället vid namn, men det finns också andra teorier kring namnet.
Atoklimpen ligger mitt i ett rikt kulturlandskap, området har brukats för renskötsel, jakt och fiske från förhistorisk tid fram till våra dagar. De flesta lämningar härstammar från den sydsamiska nomadiska renskötarkulturen. Renhjordarna var små med tama renar, hjorden hölls under regelbunden uppsikt och vajorna mjölkades. Här finns lämningar efter visteplatser med härdar, kåtatomter, förvaringsanläggningar, bengömmor, renhagar, mjölkningsvallar, samt några gravplatser.
Geologin gör floran speciell i området. Toppen består av den vulkaniska bergarten peridotit som innehåller nickel och andra tungmetaller. Den näringsfattiga och giftiga marken gör att endast ett fåtal växter kan överleva här. Vanligast är olika arter inom nejlikfamiljen. På fjälltoppens klipphällar lever den djupröda algen Violsten och den orangeröda praktlaven.